Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig.

Jag vet inte vad jag ska skriva, bara att jag behöver skriva.

Känner ni igen den känslan? Letargi men ändå, en gnuta hopp?

Idag var en mycket jobbig dag. Med en allvarsfylld atmosfär. Det var svårt att andas att leva.

Alexandra är den underbaraste människan som lättar tyngden och gör så att jag kan andas.  Det lilla räcker.

You don't have to be strong for others.

You cannot let the feelings bundle up inside ;they will erupt.

I år tänkte jag totalt ignorera melodifetivalen, eller i alla fall dess betydelse i mitt liv. För den besvikelsen jag känner varje år efter flera veckor tortyr i form av parodi på musik, röstas det oftast ett "ganska hyfsat" bidrag fram.

I år hade jag bestämt mig för att inte bry mig, jag tittade bara för att jag tycker att Petra Mede var helt underbar som programledare. Jag har absolut inte sett alla deltävlingarna i år, men de som jag har sett har jag sett pga Petra. Plus hoppet att kanske, kanske skulle Soran vara med...

Men idag såg jag allt. Från början. Petra Mede var ett nöje. Jag njöt av operan. Marlena Ernman är en väldigt duktig operasångerska och jag kände glädjen och humorn som hon förmedlade i sin sång (ni som inte upplevde humorn se på youtube!). Men jag vågade inte hoppas. För när jag "kom ut" med att jag gillade opera, mötes jag med skepsis (det var för ca två år sedan) så jag litade inte på svenska folkets röster. Jag röstade inte; jag ville inte vara ensam.

Sedan var han där: Soran, i sin pälsmössa (turnémössan som han benämner den som i sin blogg). Min mobil bubblar till (den har bubbel som sms-ton), det som står i meddelandet från Mia (även kallade Wow-Jocke) uttrycker allt: "Soran!!"

Sedan pur förvåning! Jag kände spänning, förväntan. Det trodde jag inte att jag skulle. Jag ville ju inte bry mig. Jag fylldes av glädje när Marlena Ernman fick 144 poäng.  I feel vindicated.

Det var länge sedan jag skrev i denna "dagbok" (vilket är ett väl använt uttryck här) så jag tänkte starta med att skriva här, den första dagen i den tredje månaden av 2009.

Jag har egentligen inte särskilt mycket att skriva. Jag ville bara lätta mitt hjärta med att ge uttryck för min kärlek till bra musiker. KT Tunstall är min personliga favorit, sedan Johnny Cash (vilken jag har börjat lyssna alltmer på). Jag tycker att Cashs covers av The Man Comes around och Hurt är helt underbara.

Jag lämnar er med länkar!

http://www.youtube.com/watch?v=jc6M4WBL6hA

http://www.youtube.com/watch?v=0xyUhX2YV6M

Nu har jag tänkt lite. Jag vet inte om jag har hela 8 sanningar men här kommer de jag kan komma på utan någon inbördes ordning.

• Jag avskyr när jag blir utfrågad om anledningen till varför jag blev vegeterian. Jag avskyr det, det känns som jag måste försvara mig själv.
• Jag avskyr att bli dömd efter mitt utseende, istället för min person och mina handlingar. Det är detta jag dras till hos människor - deras sprudlande personligheter.
• Jag älskar att spela gitarr, även om det låter lååååånnngt ifrån rätt.
• Jag gillar när det är rent, men jag är helt usel på att städa.

• Jag är en besserwisser. Jag blir besvärad av felstavningar, när det är helt fel etc.

Just nu så tittar jag på melodifestivalen, fast jag inte egentligen vill.

Jag tänker inte elaborera detta.

Soran Ismail skrev idag 8 sanningar om sig själv på sin blogg. Samt utmanade sina läsare om 8 sanningar om sig själva.

Jag har ingen aning om vad jag kan bjuda på mig själv med. Jag tror inte att jag känner mig själv så bra att jag kan dela med mig av mig själv. Detta kan bli prodiuktivt, en hitta mitt jag. Jag får fundera vidare.

Bye, bye.

Jag kämpar men kommer ingen vart. Jag vill fylla mina mål men det verkar stanna av.

Jag önskar att jag kunde använda hela min förmåga, som finns latent.

Jag lyssnar på den underbara versionen av Heartbeats. Det får mig att må bättre. copy and paste.

http://www.youtube.com/watch?v=WrZbhJ-Qc_c

 http://www.youtube.com/watch?v=Ux17hYUDhEU

I love José.